14 november 2013

Modets olidliga fulhet

Som vanligt handlar det om pengar


När Anders skriver om jämlikhetens olidliga fulhet, kommer jag att tänka på ett berömt citat av Oscar Wilde: Fashion is a form of ugliness so intolerable that we have to alter it every six months.

Vilken fulhet är då mest olidlig? Och varför uppfattar vi det ena eller andra som fult?

Låt oss titta på ytterligheterna. På ena kanten har vi Zhongshan zhuang, Mao-uniformen, den vanligaste klädseln för både män och kvinnor under kulturrevolutionen i Kina. En enkel och funktionell uniform som står för likriktning och massans anonymitet. På andra kanten finner vi dess motsats, de exklusiva modehusens haute couture, unika, ofta extremt opraktiska kreationer som sällan syns utanför modevisningarna.

Mao-uniformen. Enkel, praktisk och framför allt enhetlig.
Haute coture. Experimentellt, uttrycksfullt och framför allt dyrt.

Skiljelinjerna kan tyckas dragna mellan det praktiskt funktionella och det estetiskt experimentella, mellan det uttrycksfullt unika och det trist generella. Men viktigare ändå, är kanske den skillnad som mäts i pengar.

För inte handlar mode om estetik i någon större utsträckning. Det trendiga är av naturen övergående, vilket också var Oscar Wildes invändning mot modet; att det ständigt växlar medan konsten är evig. Visst kan vi betrakta modeskapare som en sorts konstnärer och visst lockar branschen kreativa människor, men själva poängen med modet är dess övergående karaktär. Det sant sköna må vara bestående, i modevärlden är vitsen med det vackra att det inte varar. Och vad är fulare än det mode som just passerat?

Det som nyss var supersnyggt har plötsligt blivit smaklöst. Hur kan det komma sig? I praktiken är det som vanligt pengarna som styr. Dyrast är finast. Alltid. Den avgörande skillnaden mellan dyra kläder och billiga är just priset. Samma mekanism verkar på modets alla nivåer; att hänga med i trenderna handlar mindre om smak och stil, än om att visa att man har råd. Det gäller på den högsta nivån, där filmstjärnor och kungligheter beställer specialsydda plagg från exklusiva modehus i Paris eller London, och det gäller på H&M i Hässleholm. Har du samma klänning som förra året, eller har du köpt den på rea? Enda sättet att visa att du har råd, är att skaffa det senaste.

Modet står i direkt motsats till jämlikheten, då dess själva funktion är att framhäva klasskillnaderna, att göra det helt uppenbart, direkt synligt för blotta ögat, vilka som hänger med och vilka som halkar efter. Däri ligger den verkligt olidliga fulheten.

Givetvis finns det individer och ibland hela rörelser som protesterar mot detta förhållande, människor som medvetet väljer att ställa sig utanför modet och vägrar delta i tävlingen; starka personligheter som faktiskt har en egen stil och någon gång hela samhällsströmmar som går emot modets krav. Hippiekulturen på 60-talet och punken på 70-talet var sådana samlade yttringar. Men så fort en protest får stor spridning, blir den uppäten av modeindustrin, assimilerad och kommersialiserad. Hippierörelsens idé att man skulle fortsätta använda sina gamla, slitna kläder istället för att köpa nya, ledde till jeans som var urtvättade och slitna redan i butiken. Punkens säkerhetsnålar och spretigt hemmagjorda attityd tuggade modehusen i sig och spottade ut på catwalken ännu snabbare. Numera går assimileringen så fort att proteströrelserna knappast hinner få fotfäste innan deras attribut blivit chica accessoarer i butikernas skyltfönster.

För de osäkra som försöker hänga med, fungerar varumärkena som vägvisare. När föreställningen om vad som är snyggt hela tiden ändras, blir priset en sorts trygghet. Ju dyrare desto bättre. Prestigemärkets logga signalerar att du har råd att betala. Och vad betalar du för? Först och främst för förmånen att få visa upp att du har råd att betala.

Hur var det då med den till synes jämlika Mao-uniformen? Miljontals fattiga arbetare på Kinas risfält och den privilegierade partieliten blev förstås inte jämlika bara för att de bar likadana kläder. Samtidigt som Mao Zedong klädde sig i anspråkslös arbetaruniform, var han föremål för extrem personkult, en osund dyrkan helt oförenlig med jämlikhetstanken. Kläderna symboliserade solidaritet, men tjänade också till att dölja existerande orättvisor; däri låg den verkligt olidliga fulheten.

Trots allt prat om personlig stil är modet också en sorts likriktare. Medan Mao-uniformens likriktning var platt och statisk, är modets likriktning sluttande och ständigt föränderlig. Båda skapar hos individen en ängslan, en rädsla för att inte passa in, för att hamna utanför den stora, anonyma gemenskapen eller för att halka nedför klassamhällets sluttning.

Sann jämlikhet har inget med likriktning att göra. I ett verkligt jämlikt samhälle skulle människor kunna klä sig precis hur som helst, och det skulle vara vackert eller fult utifrån personlig smak och inget annat.

David Ottvall




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar